Vad jag tar med mig från 2020

Mörk, Fireworks, Händerna, Ljus, Makro, Sparklers

En lärdom jag tar med mig från 2020 är att det blir bättre. På en vecka kan saker gå från att kännas magiskt till att du stirrar ner i en bottenlöst djup avgrund, men lika snabbt kan det vända. Oavsett om det är snabba ryck eller mer persistent går det eventuellt över. Både lyckliga och sorgliga tider, energiska och slöa, dagdrömmande och melankoliska, alla kommer de trängas undan av tidens framskridande, en åt gången i eviga cykler.

Jag älskar klyschor. Till stor del tror jag det är för att 1. jag har inga större problem med auktoriteter och 2. de blir mer sanna för varje dag jag lever. Det känns som att tiden själv, med våra förfäder som språkrör, delger sanningens sanning via dessa floskler. De är slitna och tjatiga av en anledning. Vissa tror jag skulle sätta sig emot att det är så lätt, att klyschor håller svaren på de elementära frågorna, och att för att verkligen höra dem måste du lyssna till livet. Och livet, människorna runt omkring oss, är lite som en auktoritet som säger vad vi ska göra, iallafall om tillräckligt många upprepar samma sak tillräckligt många gånger. ’This too shall pass’ är väl bland topp 10 mest sagda klyschor, och förmodligen topp 10 minst omtyckta (för att man får alltid höra den när livet känns som mest piss), men från och med detta året även en av mina toppfloskler. När livet känns överväldigande stressigt, eller när livet är underbart, stiger uttrycker upp från mitt undermedvetna för att påminna mig att njuta av erfarenheten medan den varar – för aldrig får du återuppleva samma ögonblick igen.

Denna hösten har definitivt varit den mest verksamma i mitt liv hittills. Naiv som jag var under våren och sommaren tänkte jag att ifall jag tog på mig fler förtroendeuppdrag och lovade delta på fler evenemang under hösten, samtidigt som jag hade kvar samma ansvarstagande roller i projektet från våren – skulle universum skapa fler timmar på dygnet så att jag hann med allting utan stress! Istället blev varje dag en non-stop parad av att försöka hålla fem glödande järn i sju olika ugnar och kompromissande med matvanor, sömn, träning, reflektion och allmänn avslappning som blev andrahandsprioritet. Många dagar önskade jag bara att jag kunde stanna tiden och gå på semester en vecka, ligga i sängen hela dagen och titta på serier och äta skräpmat. Det var förmodligen stressen. En vecka, efter en extra intensiv period så bröt min kropp bara ihop. Mentalt visste min logiska hjärna att livet är bra, jag är stimulerad ut i fingertopparna och har aldrig lärt mig så mycket på så kort tid, men kroppen bara sa ifrån. Jag hade aldrig upplevt stress på det sättet innan. Sakta men säkert hade livet börjat kännas mycket mer allvarsamt, varje möjligt litet felsteg överdrivet till en katastrof istället för vad det i verkligheten var.

I takt med ett fullare schema och fler saker som hängde på mitt ansvarstagande kom alltså stressen och stressen fick min hjärna att se världen som mer av ett minfält än ett ostron. Det som kändes galnast av allt var också att jag vantrivdes inte med någon av mina aktiviteter – jag tyckte om varenda sak i mitt schema. Innan har jag alltid tänkt att när man går in i väggen innebär det att man fått nog av ett stressigt liv byggt ovanpå en vardag fylld av saker man inte faktiskt vill göra, att det är aktiviteterna i sig som får en att gå in i väggen. Ifall något är kul – hur kan det bränna ut dig när det samtidigt eldar lågan? Tydligen är det farligt att ha kul. Även fast jag inte gick in i väggen så fick jag ett smakprov på hur det känns när man närmar sig. Så nu tänker jag ta ett steg tillbaka och njuta av ett kompromisslöst 2021. Gott nytt år!

/Herman

Fireworks, Holiday, Firande, Fira, Boom, Explosion

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.